Från visuell läsning till barns framtidsbilder
Ann-Christin Furu och Hannah Kaihovirta
Vi sitter inför ett uppslag i Mauri Kunnas bilderbok Hundarnas Historiebok (2018, Förlaget). I uppslaget ser vi att det är en sommardag och att det är ett någonting särskilt på gång. Över uppslaget går en procession från höger mot vänster genom en stadsmiljö. Vi tolkar miljön som medeltida. Uppslaget är fyllt av tecknade djurgestalter som går på två ben. De bär kåpor, mantlar, hucklen, höga hattar, blänkande spännen och bälten, höga skinnstövlar, kjolar och träskor. Vi tolkar kläder och utstyrsel som medeltida. I bakgrunden, längst in i bilden, ser vi en arkitektur som ser ut som en gråstensborg. Byggnaderna ger ett statiskt intryck, de utstrålar makt och kontinuitet. I mellangrunden ser vi processionen. Vi ser att det är högtidligt. Vi ser det i den hållning, i kroppsspråket som är framtecknat. Det här är ingen vanlig promenad. Och trots att det är djurgestalter, tolkar vi att de som går i processionen är män.
Samtidigt ser vi in en annan rörelse i bilden. Genom och intill processionen rör sig djur i ett snabbare tempo. Här ser vi en hund som jagar en katt som jagar en råtta. Vi kan också ana att jakten och rörelsen går in i och ut ur bilden.
I förgrunden finns djur som ser ut att gestalta folket, pöbeln. Vårt intryck är att de här är kvinnor och barn. Folket står delvis med ryggen mot oss som betraktar bilden. De ger ett intryck av att ha samma perspektiv som vi. De är publik, så som vi, samtidigt som de är en del av bilden. Ju längre vi betraktar bilden, desto fler detaljer och element kan vi fånga upp. Bilden har ett budskap till betraktaren, läsaren. Mauri Kunnas teckning är en parafras på Albert Edelfeldts verk.
Visuell läsning eller att läsa bilder är ett sätt att skapa berättelser. Vår visuella läsning utgör underlag för ett kommande ämnesöverskridande undervisnings- och forskningssamarbete*. I dag, då vi kan tycka att bilder är ett flöde, är redan förfarandet att stanna upp och fördjupa sig i att betrakta en bild under en längre tid, en upplevelse. Det finns flera olika sätt att läsa en bild. Ett sätt att läsa en bild är att göra en bildanalys där man beskriver och sedan tolkar, läser av bildens retorik. Det här sättet att läsa bilder tillsammans med barn och pedagoger sätter igång lusten att uttrycka sig och skapa berättelser. Att bli medveten om bildens struktur för att sedan göra tolkningar och omtolkningar av den.
Multilitteracitet är ett centralt begrepp i styrdokumenten för verksamheten för barn under skolåldern. Förmågan att läsa av och själv skapa budskap i olika modaliteter (t.ex. bilder, texter, verbala, numeriska och andra symbolsystem) bygger på tanken om ett vidgat textbegrepp och är en grundläggande kompetens både i individ- och samhällsperspektiv. Arbetet med multimodala tolkande och skapande processer bidrar till att barnets kan ge sina erfarenheter mening och förstå sig själv i världen (jfr. Bruner, 2002).
Ett sätt att närma sig hållbara berättelser med barn är att utforma en verksamhet som kan förstås som en gammal och ny hållbar berättelse på samma gång. Påståendet “gammal” innefattar förståelsen att styrdokumentets beskrivning av multilitteracitet kan tolkas som en reflektion av den dagliga verksamhet som småbarnspedagogiken har omfattat redan under årtionden. Förståelsen kan tolkas som “ny” för att mångfalden av möjligheter att kommunicera genom olika modaliteter blivit mer tillgänglig än tidigare. Det nya ligger också i att den här formen av verksamhet numera beskrivs som en uttalad målsättning för att stödja och främja jämlik fostran och utbildning i institutionella sammanhang. I styrdokumentet är det också uttalat att pedagogerna tillsammans med barnen ska undersöka fenomenet multilitteracitet, att de ska se till att varje barn har möjlighet att delta och påverka, samtidigt som pedagogerna ska uppmuntras till självvärdering och till att dela kunskap och kompetens med varandra.
Under vår visuella läsning av bilden, väcktes en hel del tolkningar som läckte in och ut i bildens egen kontext, i vår läsning, i vår vardag och i vårt uppdrag som handledare för kurshelheten. Vi rörde oss på ett intertextuellt fält där vi blev medvetna om att ingen bild står för sig själv utan ingår i ett nät av betydelser. Under läsningen av bilden samtalade vi om bildens struktur (materialitet) och uttryckte fenomen som hållbarhet över tid, storytelling, ursprungsverkets skildring av ett betydelsebärande ögonblick i Finlands utbildningshistoria, utbildning som en fråga om välfärd, lika förutsättningar för lärande, flera sätt att uttrycka en bildupplevelse, bildens uttryck av makt, bildens uttryck av gemenskap.
Vårt samtal om bilden kan också förankras i en relationell ontologi – i ett nätverk av relationer. Våra egna tolkningar av bilden framträder helt konkret i dialogen, mellanrummet, relationen mellan oss två forskare och med den konkreta bilden på bokens uppslag. Som tolkare bär vi även med oss kunskaper och erfarenheter som uppstått i relation till andra människor, ting och händelser. Som lärarutbildare och forskare står vi i relation till enskilda barn och barngrupper, tidigare och nuvarande studerande, men också till gamla och nya kunskapstraditioner inom pedagogik. Våra respektive bakgrunder inom estetik och narrativ teori informerar vår läsning av bilden och vår bedömning av dess potential att utgöra navet i meningsskapande processer för både barn och studerande. Våra egna nätverk av relationer till samhällsfenomen influerar givetvis vår läsning, men också den aktivitet läsningen ger upphov till. Den relationella ontologin innefattar också de band som spänner över tid och rum.
I samtalet om den aktuella bilden framstår begreppet hållbarhet som ett temporalt förhållningssätt. En möjlig ingång till begreppet finns i form av relationerna till dåtid, nutid och framtid. Vi kan här associera till Brundtland-rapportens gestaltning av det hållbara som en förmåga att genom vårt eget sätt att leva ta ansvar för framtida generationers möjlighet till ett gott liv. Hållbarheten framträder också genom bildens spatialitet, som i sig är ett uttryck för multimodalitet.
I en värld som står inför enorma utmaningar i fråga om bland annat klimat, biodiversitet, fattigdom, resursanvändning och jämlikhet, kan bilden och samtalet omkring den ge impulser till aktivitet och handling. Vem går i procession i dagens samhälle – och för vilka värden? Vilka frågor förutsätter engagemang och aktivitet i vår tid? Vilka är de som rör sig genom samhällsbilden i ett snabbare tempo, i en annan riktning? Kanske är de nu barnen och de unga som skär genom samhällsbruset med sina framtidsbilder, visioner, drömmar, sina behov av konkret handling och hopp i förhållande till framtiden.
Går det att använda den här bilden till att förändra världen? Javisst! Utbildning är ju ett sätt att arbeta med att förändring. Genom tolkande och skapande narrativa processer uppstår nya berättelser inom utbildningsvärlden. Multilitteracitet handlar om att gå över i aktivitet, ja till och med aktivism. I en trygg miljö ges barn tid och rum att överföra, göra en transfer, en läsning av en bild som är mer än en analys. Den här processen blir en möjlighet för att kommunicera nya tankar om en gammal bild. Ett sätt för barn att, inflätade i nätverk av bekräftande och utmanande pedagogiska relationer, gestalta framtidsbilder.
Källa: Bruner J (2002) Kulturens väv. Göteborg: Daidalos.
*Anledningen till att vi gemensamt gör denna inledande visuell läsning av uppslaget är att bilden är utgångspunkt för en utställning på Nordiska biblioteket under februari och mars 2019. Det svenskspråkiga utbildningsprogrammet i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet genomför under våren ett samarbete med biblioteket. Samarbetet utgör en del i forskningsprojektet SUSTE; Sustainable Stories in Early Childhood Education and Care. Inom SUSTE följer första årets studerande i småbarnspedagogik under den sammanslagna kurshelheten Bildkonst och visuella uttrycksformer (5 sp) och Barnlitteratur och drama (5 sp). Studerande kommer inom ramen för samarbetet att arbeta med barngrupper som besöker utställningen. Studerandes arbete bygger på multimodal storytelling som redskap i arbetet med hållbarhetsfrågor.
Hannah Kaihovirta är docent och universitetslektor i estetiska ämnenas didaktik vid den svenska lärarutbildningen vid Helsingfors universitet.
Ann-Christin Furu är universitetslektor i småbarnspedagogik vid den svenska lärarutbildningen vid Helsingfors universitet.
Projekt SUSTE är ett forsknings- och utvecklingsprojekt som utforskar kompetensutveckling hos blivande och yrkesverksamma lärare inom småbarnspedagogik i frågor om identitet, kultur och hållbarhet. Multimodal storytelling har en central position i projektet. Projektet finansieras av Svenska kulturfonden.
Bild: Mauri Kunnas i utställning på Nordiska biblioteket, foton Mikaela Wickström.
